Så ska vi tillbaka till 50-talet och en ideologikritik av annat slag. Den
presenteras i Lars Klebergs bidrag om den franske filmkritikern André Bazin och
hans reception av Stalin-tidens film.

Bazin var skarpsynt och före sin tid. Redan 1950 analyserade han förvandlingen av Stalin från historisk person till mytisk figur i den sovjetiska
efterkrigsfilmen. Bazin sa bl.a. att den enda skillnaden mellan hjälteskildringarna av den sovjetiske ledaren och Tarzan-filmerna var att de senare «inte gjorde anspråk på att vara sanningsenliga dokument». Höjdpunkten för de närmast religiösa Stalinfilmerna var Micheil Č’iaurelis Berlins fall (1949). Idag visar filmen, återerövrad från 50 år av poststalinistisk förvaring i malpåse, historien mer fullkomlig än den någonsin var i verkligheten. Den vaxdockslike sovjetiske ledaren, spelad av Micheil Gelovani, landar i filmens slutscen i Berlin 1945, något han aldrig gjorde i verkligheten, och håller en fredspredikan för segrarfolkens jublande representanter.

Vi ska se de sista 7 minuterna av filmen [som ses best i Firefox, InternetExplorer eller Camino]:

 

.

SW/LK

VIDERE