Men tåget
har också en positiv symbolisk laddning av gränsöverskridanden
och förening av platser, människor och kulturer. Några som har
tagit fasta på den innebörden är personerna bakom den ukrainskspråkiga
centraleuropeiska kulturtidskriften Potjah
76 (Tåg 76), en nättidskrift organiserad som ett tåg med lok
och vagnar: vagn nr 1 poesi, vagn nr två prosa, vagn nr 3 essäsistik
etc. Främst presenterar den ny litteratur från östra delen av
Centraleuropa (Polen, Vitryssland och Ukraina), men också material
av annat slag och från andra regioner: publicistik och reportage,
politik och sociologi, kulturantropologi och konst. Namnet, Tåg
76, syftar på det internationella snälltåg som från 1960-talet
gick från Gdansk i Polen till Varna i Bulgarien, alltså från Östersjön
till Svarta havet. Efterhand har dess rutt förkortats så att det
numera förvandlats till ett ukrainskt inrikeståg mellan städerna
Tjernivtsi och L’viv. Detta betraktar redaktionen som ett signifikant
uttryck för Ukrainas allt större isolering från såväl sina västliga
grannar som den europeiska kontinenten i stort. Tidskriftens idé
är att motverka denna tendens genom intellektuellt och kulturellt
samarbete. Ett av de senaste numren har bidrag från bl.a. Bosnien,
Serbien, Slovenien, Kroatien, och Bulgarien. En drivande kraft
bakom tidskriften är Jurij Andruchovytj, en av det nya Ukrainas
mest omtalade författare som också är föremål för Martin Paulsens
bidrag i vår volym. Andruchovytj är såväl prosaist som poet och
jag ska avsluta med att läsa hans dikt ”Järnvägsstationen” ur
sviten ”Nya byggnadsetyder” i min egen översättning.
Jurij Andruchovytj
JÄRNVÄGSSTATIONEN
här strävar vi efter att stiga på rätt tåg
vi följer skyltarna och skyndar
genom trånga korridorer mellan väskor och knyten
vi har inte tid att kika upp mot det välvda taket
där det hänger en matt och dammig
kristallkrona i florentinsk stil
vi kramar svettiga kopparslantar som en hoptryckt fjäder
ställer oss i oordnade köer
ovanför oss blåser en gipsputto från tiotalet
i sitt förgyllda horn ibland
sneglar vi på en uttråkad blondin
som lutad mot en pelare äter på ett äpple
till slut dyker vi upp
på perrongen som luktar öl och rosor
vi kysser någon ber om att inte glömmas bort tvivlar
på att vi hamnat på våra platser
ända tills vi lösgör oss från marken
och varligt börjar rulla
lugnade ser vi genom fönstren de första
träden gulna i förortens skogar
SW
VIDERE
