När den ryske författaren Lev Tolstoj åkte tåg första gången kommenterade han: «Järnvägen är för resandet samma sak som bordellen för kärleken, lika bekväm, men också lika omänskligt maskinell och mördande enahanda». Tolstoj hade ett minst sagt komplicerat förhållande till många av det moderna livets yttringar, och den negativa laddningen hos tåget går igen i flera av hans verk, inte minst Anna Karenina med dess ödesmättade tågscener. Järnvägen var för Tolstoj, kort sagt, synden förkroppsligad. Det intressanta är att när Tolstoj i traktaten «Vad är konst?» (1897-98) sammanfattar sin syn på konsten och dess uppgift klarar han sig inte utan järnvägen. Konsten, som skall var moralisk, bör enligt Tolstoj fungera på följande sätt: «Genom att i människorna under föreställda omständigheter framkalla känslor av broderskap och kärlek lär den religiösa konsten människorna att i verkligheten, under motsvarande omständigheter, erfara samma slags känslor; den lägger ut räls (skinner) i människosjälen, längs vilken handlingarna i livet på ett naturligt sätt kommer att röra sig hos de människor som uppfostrats av konsten».

Så osannolikt kraftfull är järnvägens metaforiska potential. (Och från Tolstojs «räls i själen» är det bara ett litet steg till Stalins beryktade uttalande om författarna som «människosjälens ingenjörer»).
Denna potential är en av orsakerna till att vi har valt en titel med tåganknytning. Som ni såg innehåller boken också en artikel av Brita Bryn som behandlar tågmetaforiken i rysk kultur. Ordet «terminal» är förbundet med uppehåll — och volymen bjuder just på spridda «nedslag i öst». Samtidigt lämnas fältet fritt för associationer kring förflyttntingar, förändringar och förskjutningar. En terminal är också en plats för spårbyte. Tåg är dessutom något man gärna förknippar med Central- och Östeuropa och inte minst Ryssland, geografiska massor sammanhållna av mytomspunna stålband: Orientexpressen, Transsibiriska järnvägen.

Undertiteln «totalitära och posttotalitära diskurser» antyder en linjaritet, samma linjaritet som ligger implicit i varje historiskt angreppssätt och som även den gärna låter sig visualiseras i järnvägstermer. Det blir särskilt klart när den historiska processen som sådan kommer i förgrunden, som i den sovjetiska propaganda-affisch vi valt som omslagsbild med Stalin som lokförare. Ett annat exempel på aktivering av tågmetaforen i detta sammanhang är diskursen i Tyskland efter murens fall år 1989 då man, som Birger Solheim framhåller i sitt bidrag, gärna talade om historien som ett tåg som inte längre lät sig stoppas, utan rusade fram på skenor mot tysk återförening.

Tåg var en väsentlig del inte bara av den totalitära diskursen, utan också av de totalitära systemens realiteter — de var helt enkelt den logistiska förutsättningen för såväl Hitlerregimens förintelsemaskineri, som Stalins Gulagarkipelag. (fortsettelse)

SW