Detta uppmärksammas just nu i Tyskland genom museiprojektet Zug der Erinnerung, Minneståget, som under sex månader rullar kors och tvärs genom landet enligt en komplicerad färdplan. Den 8 maj, dagen för befrielsen från nazismen, är det framme vid sin slutstation — Auschwitz. Utställningen berättar om deportationerna till koncentrationslägren av Europas judar och romer, och uppmärksammar särskilt barnen, som ofta har glömts bort: i de mörkröda vagnarna visas bilder och dokumentation kring 12089 barn och ungdomar —en del av de en och en halv miljon barn som beräknas ha dödats i Förintelsens läger. Minneståget visar ansiktena bakom namnlistor och anonyma sifferkolumner. Tanken är att det är viktigt att bli konkret nu när det finns allt färre överlevande kvar. Ett annat mål är att visa just på den avgörande roll den tyska järnvägen, Deutsche Reichsbahn spelade i Förintelsens praktiska genomförande — något som dolts under hela efterkrigstiden — hur deportationerna organiserades, vilka gärningsmännen var och vad som hände vid ankomsten till ett läger. Här får man veta att Reichsbahn dessutom gjorde en ansenlig profit. För varje vuxen som deporterades tjänade man 4 pfennig per kilometer; för barn gällde halva priset.

Trailer

Någon motsvarande utställning har vad jag vet inte rullat genom Ryssland ännu. Ändå är järnvägen här om möjligt ännu mer intimt förknippad med det totalitära projektets realisering: tågen var inte bara en förutsättning för lägersystemet och dess roll i industrialiseringen av det enorma landet, järnvägarna byggdes till stor del av lägerfångarna själva under de mest vidriga förhållanden. BAMlag, t.ex., var ett läger organiserat kring anläggandet av en järnväg från Bajkal till Amur längst bort i öster — en del av den Transsibiriska järnvägen. Anne Applebaum beskriver i sin bok om Gulag det kaos som rådde när fångkonvojerna anlände till lägrets högkvarter i staden Svobodnyj (’Frihetsstaden’) efter att arbetet hade inletts utan några som helst förberedelser. Innan järnvägen var färdig kan tiotusentals fångar ha dött, och liknande förhållandena förekom i hela landet. Om vi får se något minneståg i den nyvalde presidenten Medvedevs Ryssland är väl oklart; under Putin etablerades en syn på Stalins terror som ett visserligen beklagligt men också nödvändigt offer i industrialiseringsprocessen. (fortsettelse)

SW